Träna utan mål

Just nu känns det som att motivationen är på botten.
Överallt skriver folk och berättar om deras fantastiska tävlingar och underbara träningspass. Givetvis glädjs jag med dem, men jag känner bara det att jag vill också! Är så tävlingssugen, men tyvärr av flera anledningar kan vi inte tävla nu.

En plan jag hade var att gå en agilitykurs nybörjare, för att sedan satsa på agilityn med Brownie. Så blev det inte.

Lydnad blir det inte heller att tävla i, helt enkelt för att jag inte vågar. Lydnad är jättekul när vi tränar hemma, men både jag och Brun har liten svårt det strikta formatet på tävling.

HtM verkar vara en sport som passar oss som handen i handsken. Musik, glädje, tricks och fotgående (Brownie älskar att träna fot). Men återigen dessa tävlingsnerver. Det verkar dessutom vara en helt egen värld, en värld utanför SBK.

Rallylydnad, ja. Vi har tävlat och fått ett godkänt resultat (inoff) så jag vet att han kan, jag vet att jag kan, men vi har inte tränat sedan tidigt i höstas och flera av skyltarna har fallit bort ur hans minne. Min mamma har skrivit ut egna skyltar till oss, så när vi har fått dem laminerade kan vi börja träna på hela banor hemma igen, och bli säkrare inför tävling.

Ett annat dilemma är det här med en klubb att tävla för. Är i dagsläget med i en lokalklubb som jag inte alls är aktiv i, har bara varit där någon gång sedan jag blev medlem i juni förra året. Kruxet är att det är för långt dit, på eftermiddagar hinns det inte och på helger blir det som en dagsutflykt. Så jag funderar på att byta, frågan är om man ska välja en lokalklubb som ligger närmre men inte fokuserar på de sporterna jag håller på med, eller att jag bara är med i en klubb för att tävla, som jag inte besöker alls. Klurigt det där.

Som det ser ut nu tränar jag en hel radda olika sporter. Agility, lydnad, htm och. Den enda sporten vi har några som helst mål i är rallylydnad. De andra sporterna tränar vi utan mål, eftersom vi ändå inte kommer att tävla. Självklart tränar vi för att vi tycker att det är kul, men ibland känns det lite segt att traggla för att få momenten perfekta, även om vi aldrig kommer få någon utvärdering via tävling. .

Haha, detta blev ett långt klagoinlägg, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

Fota samma sak igen

Satt och kollade igenom lite bilder från när jag och Brownie besökte min mormor för några dagar sedan, varpå jag fick syn på en (tre) bilder jag tyckte mig känna igen smått. När jag rotade runt i mina arkiv visade det sig att jag mycket riktigt tagit liknande bilder för flera år sedan.
Det finns ju något som heter "draw this again", en så kallad "meme" som visar hur mycket en tecknare har utvecklats genom att ta en gammal teckning och måla på nytt. Vad jag vet finns inget liknande för foto.

Men man kan ju säga att det skiljer en hel del i kvalité på dem båda, tre år skiljer det på bilderna.

Fotad 21/5 2011

Fotad 17/4 2014

.

Det skulle ha varit ett lydnadspass..

.. Men så blev det inte.
Jag satt och kollade lite på inspiration till en träningsdagbok idag. En träningsdagbok att kunna organisera och planera lydnadsträningen i, för att bli säker på alla moment och kanske, kanske, kanske våga starta LK1. Även om jag vet att det aldrig kommer hända. Mina tävlingsnerver är på tok för höga och jag känner mig nöjd med att tävla lite smått i rallylydnad. Tror inte Brun bryr sig så mycket om ifall vi kör momenten hemma på grusplanen eller på en lydnadstävling.

I alla fall, idag hade jag tänkt att vi skulle introducera apportbocken. Brownie har, som jag skrivit innan, alltid haft noll föremålsintresse, men på senare tid har han blivit mer och mer säker.
Väl där blev det inte så mycket apportbockstränande, som ju rubriken antyder. Först körde vi lite lekapport med en leksak för att han skulle komma in i det, för att sedan plocka fram apportbocken. Brownie stirrade mest på den som att "Ehh va? Vad vill du att jag ska göra med denna träbiten??". Jahopp, noll föremålsintresse var det ja. Körde lite halvt om halvt luring och shaping för att få honom att ta upp apporten från marken. Att ta den från handen gick inte för sig, nä, där varvade han tricken "apan" och "tigg" och buffade otåligt mot mig när han inte fick någon godis. Han var ju jätteduktig ju! I alla fall, när han förstod att ta apporten från marken blev det fest och godisregn. När väl jackpotten kommit var det hur lätt som helst att ta apporten från marken. I ca. 2 minuter, innan det blev dötrist igen.

Efter de få minuterna kom Brun på att det är mycket roligare att slänga runt med den och peta på den med framtassarna. Till och med att apportera klickern var roligare än den tråkiga träbiten. Eftersom det är det roliga som räknas fick han apportera den några gånger, och sedan övergick det till andra plojtrick. Helt plötsligt började han handstand:a mitt i alltihop, och jag kunde inte låta bli att skratta och belöna de spontana tokerierna. Jag är så glad att ha en hund som tar initiativ på det viset ♥

Walking handstand/gå på framtassarna

fint kan man alltid sitta!

Apportera klicker är mycket roligare än en tråkig träbit..

.. För träbitar är till att peta på, enligt Brownie.

Aggressiv hund?

I söndags när jag gick hem från agilityträningen mötte jag grannbarnen vid lekplatsen på området där vi bor. Jag konkade på två tunga agilityhinder, systemkameran, Brownies godispåse och ett trassligt hundkoppel. Vid lekplatsen såg jag något som låg vid sandlådan, svagt krämfärgat med lite blågrå skiftningar/skuggor. En plastpåse, inget konstigt alls tänkte jag. Några meter ifrån gav Brun ifrån sig ett par, tre ljusa skall mot "plastpåsen", som visade sig vara grannens katt, en blåtabbymaskad birmakatt. När han gett ifrån sig skallen och kollat på mig för bekräftelse återgår han till att helt lugnt promenera hemåt. Barnen på området tittar förskräckt varav någon utbrister "hunden farlig!". Visst är barn barn, men jag kunde inte låta bli att fundera vidare på det när jag kom hem.

Brownie är blandras mellan papillon och schipperke, två raser kända för att vara larmande hundar. De skäller för att varna och det är vad raserna ursprungligen är avlade för. Jag anser att det är en sak om hunden stormskäller och gör utfall mot andra hundar och katter och skäller okontrollerat, men i detta fallet ger Brownie bara ifrån sig ett fåtal skall, för att markera och visa mig att det är något där. Att försöka få en larmande hund att sluta larma förstår jag mig inte på. Det var inget jag tänkte på när jag tog över Brownie, men egentligen känns det ganska självklart. Skulle jag inte tycka det är ok att min hund skäller skulle jag inte heller välja en ras vars förfäder är avlade just för detta syfte.

Jag belönar inte direkt beteendet, mer än en bekräftande blick när han söker min uppmärksamhet. Jag väljer att inte göra en så stor grej av det, helt enkelt. Jag är glad att han larmar och talar om saker för mig, det är praktiskt t.ex. när man är ute sent och kanske inte lägger märke till allt man borde, så det är inget beteende jag skulle vilja få ur honom.

Ang. aggressivitet har det hänt ett par gånger att folk, vuxna som barn, ryggat undan eller sagt något i stil med ovan "farlig, aggressiv hund" mm. För en van hundmänniska är det säkert lätt att skilja på olika sorters skall, men jag kan tänka mig att det inte är lika lätt för alla "Svenssons" där ute. Men förvisso går det inte att förklara för varje enskild person.

Vad tycker ni, ska hunden få larma?

Hundarna leker på bilden, Brownie är alltså inte arg på riktigt.

Agility med lapphundsgänget

Idag stod agilityträning med Annie, Emmy och lapphundarna på schemat. De ska debutera med sina hundar Toffie och Simba på agilitytävlingen i Smålandsstenar 1 maj, så vi hängde på så Brownie fick träna lite också, även om jag inte kommer att satsa seriöst på agility med honom. Vi använde oss av en tunnel (som kunde göras till platten), ett däck och två uppsättningar slalom, av den ena gjorde vi provisoriska hopphinder.

Brun var jätteduktig även om det var lite kluringar med slalomingångar och hoppkombinationer. Platten är hans favorit, och han tvekade inte alls även om den var annorlunda än de som finns på brukshundklubbar, som han är van vid.

Efter träningen så fick vovvarna busa av sig lite, men eftersom Brun inte orkade hålla jämn takt med lapphundarna lunkade och nosade han mest runt.

Hoppande Heidi.

Glad Simba!

Duktig Toffie hoppar högt.

När det var "fri lek" lunkade Brownie mest på för sig själv.

Syskonbus.

Snygg-Simba.

Ullaredsfynd

*Gäääsp* Idag har dagen spenderats på Gekås i Ullared. Främst kläder till mig själv har inhandlats, men även andra nödvändigheter och såklart hundgrejer. Även om jag tycker att Gekås har ganska knapert utbud av hundsaker hittade jag ändå lite kul saker.

Först kollade jag lite på deras utbud av selar, men eftersom jag är lite ny på det där (har i princip bara använt halsband) känner jag att inte ville köpa hem något utan att vi tar och provar ut en bra sele i den lokala zoobutiken hemma istället. Vi köpte även rätt mycket vovvegodis också, bra att passa på när det är billigt, även om vi åker dit ganska ofta. Det största fyndet idag var nog de fina matskålarna. Jag såg dem redan förra gången vi var där, men då fanns de inte i Brownies färg, grön. Men idag fanns det! Bara två stycken kvar, och i bra storlek, vilken tur jag hade. Annars blev det inte mycket mer på hundfronten. Köpte även lite träningskläder för jogging som vi ska börja mer med.

Imorgon blir det födelsedagsfirande och agility, tagga!

Godis, matskålar och bajspåsar inhandlades, givetvis allt grönt, utom godiset då.
Någon annan som har ett speciellt färgtema till sin hund? ;)

De fiina nya matskålarna. Färgerna blir lite skumma dock.

Problem är till för att lösas

Dagens lydnadspass har verkligen varit fantastiskt - vilken hund han är alltså!

Eftersom vi inte har några ambitioner att tävla så tränar vi på vårat egna lilla vis, vilket också inkluderar högerfotgående. Ett problem vi brottats med är dock att Brownie kommer ut en bit i ingångarna till fot på högersidan (2:a bilden), vilket man också kan se på bilderna jag tog förra veckan (1:a bilden). Med tanke på att vi inte tränat högerfot så länge trodde jag att det skulle ge sig med tiden, men så blev det inte.

Vi har testat med att gå in bakom ryggen, men eftersom vänsteringången är så inprintad i honom vore det enklast att testa något annat. Idag testade vi alltså något nytt, att göra en "halvsnurr" inåt så att han kommer bra i positionen. Först var han lite tveksam eftersom han var van vid att snurra andra hållet, men sedan föll polletten ner och han gjorde jättesnygga ingångar!

Duktiga, duktiga Brun!

Han hamnar lite för långt ut i högerfoten

Hur hans ingångar såg ut innan

Hur hans ingångar ser ut nu